Det är nog fan i mig det jobbigaste jag någonsin gått igenom. Jag trodde

verkligen att det var slut då, aldrig mer. Ett hej då som skulle vara för evigt.

Gapet mellan oss blev enormt stort, trotts att du alltid varit på andra sidan Sverige

har du alltid varit nära. Men nu försvann du till andra sidan jordklotet. Nästan
ännu längre bort. Har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då. Idag kom
du tillbaka till Sverige, idag kom du närmare än du varit på länge. Bara att få
prata med dig, även om det mest var lite allmänna saker så kändes det så himla
bra. Jag mådde så himla bra av det.

Jag önskar att den sprickan som uppstod mellan oss bara kommer minska och
minska nu. För jag har saknat dig så enormt. Jag önskar att allt kunde bli som
förut. Att vi pratade om allt, att du var den första som jag vände mig till när jag
behövde sätta ord på mina känslor. För när jag var som mest förvirrad var du den
enda som förstod mig. Ord kan inte beskriva hur mycket du betydde för mig, och
hur mycket du fortfarande betyder. Jag kan inte kräva att vi ska bli lika tajta som
vi en gång var, jag kräver inte att du ska lita på mig till 100% igen. Men jag kan
alltid drömma. Och jag hoppas att dagens samtal var ett steg mot det, annars kommer
jag vara nöjd med att kuna prata lite allmänt med dig då och då.

Jag älskar dig, som en syster. Även om jag aldrig sagt det så är det så det är. Du var
en stor del av min värld, jag kan bara hoppas att du vill fylla upp det stora tomrum du
lämnade efter dig. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag hoppas att du läser detta,
och förstår vilken underbar person du är och hur mycket du faktiskt betyder för mig.