För 1 år och 8 månader sedan bröt du ned hela mitt jag, krossade mig i tusen bitar.
Du tjatade tills du fick vad du ville, tills jag inte vågade säga nej. För jag visste att
ett nej betydde inte nej för dig. Du hadefortsatt vad jagän hade sagt åt dig. Även om
jag så skrek skulle du aldrig sluta. Även att det snart är 2 år sedan allt detdär hände
så finns bilderna i huvudet lika tydliga som att det hade hänt igår. Såren har fortfarande
inte läkt, jag är fortfarande inte hel. För du tog en sån stor bit av mig genom att göra
som du gjorde. Du tog en del av mig som jag aldrig kommer få tillbaka. Du förstörde
mitt liv. Du gjorde mig känslokall, rädd för att älska och rädd för att ta kontakt. Jag
hatar dig, samtidigt som jag är rädd för dig. Jag avskyr dig något så otroligt. Mår illa
bara av tanken på ditt namn.

Det är en sak jag funderat på, varför höjer folk på ögonbrynen när man säger att man gått tillbaka till sitt ex?
Alla gör inte det såklart, men vissa gör. Så varför gick jag tillbakatill Johnny? Den största anledningen är att jag älskar honom, sen när han kom in i mitt liv då i februari så var mitt liv vääldigt stökigt, allt var kaos. Jag hade precis tagit mig ur ett ganska allvarligt skadebeteende och var jätterädd för att öppna mig och visa känslor eftersom jag blivit så sårad. Jag var livrädd om jag ska vara ärlig. Inte just för han, men för att jag skulle få känslor för honom och för att de skulle sluta med att jag blev sårad och lämnad ensam som så många gånger förut. Men han var inte alls som alla andra killar, han var lugn,han tog de lugnt med mig. Han va inte "pang på". Jag hade verkligen jättekul tillsammans med honom, han fick mig att slapnna av, sänka garden och skratta. 
Sen när han kysste mig första gången på alla hjärtans dag så kände jag inget speciellt om jag ska vara ärlig. Det var först när jag var tillbaka på hunddagiset (där jag för tillfället hade prao)som jag fattade vad som faktiskt hade hänt, haha jag är lite trög jag vet :P

Men jag var verkligen sådär fnissig och nykär som man blir, men fick hålla det tillbaka ganska rejält framförallt inför mina föräldrar. För jag hade ingen aning om hur dom skulle reagera på att jag hade träffat någon efter allt
vi gått igenom det senaste året. Men allt det som hade hänt, det liksom tonade bort med hjälp av Johnny, även att han inte visste vad som hänt. Jag ansåg att han inte behövde veta. För jag ville inte att han skulle tycka synd om mig, jag behövde inte det. Men sen när jag började dra mig undan, ville inte att han skulle röra mig. Svarde knappt när han hörde av sig, och jag insåg att om jag skulle fortsätta så skulle jag förlora honom. Även att jag var rädd att bli sårad så bestämde jag mig för att berätta i alla fall. Det var första gången jag såg honom gråta, han grät för att "någon kunde behandla en sån underbar person som mig så jävla illa". Att jag berättade för honom förde oss väl på något sätt närmare varandra. Han fick lättare att hantera mig när jag blev sådär osäker, och det kan hända än idag. Att jag blir tillbakadragen och inte vill träffas osv. Men han har allti accepterat det, gett mig det tid och utrymme jag behöver. Han har varit ett sådant enormt stöd, och han är nog den enda jag känner som
verkligen vet allt om mig. Det är alltid han jag pratar med när något hänt, eller om något känns fel. För att han förstår mig på ett helt annat sätt än mina kompisar och min familj gör.

Han har alltid accepterat mig för hur jag sett ut, han var den enda som inte lyfte på ögonbrynet när jag hade rosa lugg (och alla andra möjliga färger i håret). Vad jag än har gjort har han aldrig dömt mig. Problemet kom upp när vi inte hade någon bra kommuniktation med varandra. När vi skulle diskutera något slutade det alltid med ett stort bråk och vi bara skrek på varandra, vägrade lyssna och vägrade ge sig. Ni kan ju förstå att det blir jobbigt i längden? Båda vägrar ge sig, så båda blir skitarga och så triggar man varandra mer och mer. Det var då som vi bröt, för att komma ifrån varandra lite. Sen var det inte meningen att jag skulle träffa Mattias mitt i allt detdär.
Men det gjorde jag, och jag ångrar allt jag gjorde med honom. Det gör jag faktiskt, jag sårade Johnny som bara den genom att var så svinig. Mattias och jag träffades några gånger, inte många alls. Och tur var väl det, för jag tänkte bara på Johnny. Hur mycket jag saknade allt med han, den personen han är. Jag säger bara, när man lärt känna den människan på djupet är det ingen man släpper bara sådär. Han är en underbar person och det finns inget finare i världen.

Det är snart 1 månad sen vi bestämde att ge det en till chans. Vi båda har nog lärt oss en hel del under den tiden vi var ifrån varandra. Förra gången hade vi väldigt svårt med ordet lagom och träffades konstant, pratade konstant och ja då är det ju inte konstigt att man bara bråkar när man är så på varandra hela tiden. Vi har än så länge inte bråkat, vi har lärt oss att diskutera saker utan att höja rösten eller bli irriterade på varandra. Så jag tror att den tiden vi var utan varandra verkligen hjälpte. Vilket jag verkligen är glad för, eftersom jag verkligen vill att det ska funka mellan oss. Och som i alla fall Milena vet så är jag rätt så nykär och fnissig nu med ^^


Jag älskar dig