Jag vet inte om någon läste mitt lilla ångestinlägg från igår natt lästes av någon.
Men i statistiken ser det ut så. Tänkte väl försöka förklara, om det går.

Mådde faktiskt ganska bra igår, förutom att jag hade ett ganska rejält bråk
med killen på morgonen. Sen framåt dagen/kvällen mådde jag super.
Jag gick runt med ett stort leende på läpparna, dansade till "Dancing with myself"
ensam framför spegel, bakade, tittade på gamla filmer.

Men när jag la mig i sängen och skulle sova hända något, inte i samma sekund som
jag la huvudet på kudden. Men kanske efter 15 min. Jag kände hur hjärtat började
slå snabbare, och jag började skaka långsamt samtidigt som det blev svårare att andas
och tårarna tryckte bakom ögonlocken. Jag kröp hop i fosterställning och försökte andas.
Det gick faktiskt över ganska snabbt, trodde jag i alla fall. Det var liksom som ett efterskalv
efter en jordbävning fast efterskalvet kom först. Om ni fattar?

I alla fall, låg och skakade i kanske 15 min innan nästa "attack" kom. Och denna gången
var det alldeles för jävligt. Jag har inte haft ångest på över ett halvår, så fattar inte varför
det kom nu. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, rullade runt i sängen och det kändes
som att jag ville krypa ur skinnet. Tänkte att det kanske blir bättre om jag rör på mig, men
icke. Kunde inte ens gå ordentligt, va som att jag hade glömt hur man gör. Fick nästan
krypa till toaletten för jag höll på att kissa ner mig. Väl tillbaka i sängen kändes det lite
bättre, det kanske funkade att röra på sig. Men jag kunde ju inte kravla runt på golvet,
det skulla bli för ansträngande eftersom jag knappt kunde andas.

Killen försökte skriva lugnande till mig, men jag antar att han va så orolig så han kunde
inte vara lugn. Däremot, Milena var en stor hjälp för mig. Det har hon alltid varit när
jag fått ångest. I alla fall efter ca 1 timma av att legat i fosterställning, desperat försökt
andas och med tårar som vägrade  sluta rinna så började jag lugna ner mig. Började andas
saktare och tårarna slutade rinna. Men det tog väl ytterligare en timma innan jag andades
tillräckligt normalt för att kunna slappna av och somna.

Jag behövde verkligen får ur mig dethär, jag hoppas ingen dömer mig för att jag
kan må dåligt.

Men jag hatar känslan av att vara så rädd, att inte vara i kontroll.