Det förvånar mig hur lätt jag släppte Ogge ur mitt liv, när vi varit så tajta.
I typ 2 år, visst det kanske inte är så himla länge. Men man hinner bli tajta
man hinner lära känna varandra på djupet. Detta handlar inte om Ogge.
Men det handlar om att jag kan ha blivit känslokall och likgiltigt igen.

Bryr mig knappt om någon eller något. Bryr mig inte om någon blir arg
på mig, om jag gör bågon besviken. Bryr mig inte om jag sårar någon.
Jag känner mig som en hemsk person när jag blir såhär, liksom går på
autopilot. Låter saker strömma fritt ur munnen på mig, säger saker som
jag normalt borde ångra. Men jag bryr mig inte.

Jag har ingen aning om vart jag försöker komma med dethär inlägget, har nog bara
ganska mycket blandade känslor. Och är jävligt trött just nu. Min hjärna klarar inte riktigt
av att tänka klart. Skulle behöva prata ut om alla mina upfuckade känslor, och killen är den
som förstår mig bäst. Men jag orkar inte åka te han nu, och han får inte komma hit nu för
mamma vill inte de för hon är trött. Men ja, får se. Hoppas på att killen joinar mig och bakar
bullar imornkväll. Men får se, beror på om mamma vill att jag ska bombardera köket med mjöl,
hehe.

Men jag skriver nog ett inlägg imorgon när jag inte ärr så jävla trött och förvirrad, haha :P