Det är konstigt egentligen, man tror att man känner någon så väl.
Man tror att man vet allt om den personen, att man verkligen kan lita på den.
Men hur många gånger man försöker, hur mycket man stasar så är den enda
personen man kommer känna till 100% en själv. Jag trodde att jag kände något,
jag trodde att jag kände någon. Men gud vad fel jag hade. Man tror så mycket,
man hoppas så mycket. Jag har svårt att lita på folk, det har jag alltid haft och det
finns det många anldeningar till. Jag vet att detta kommer bli ett väldigt konstigt
inlägg för att jag skriver bara allt jag känner just nu.

Och egentligen, hur kan det ens bli något inlägg alls?
För jag känner inget alls, visst jag skrattar, jag skrattade hela kvällen
igår, men leendet försvann från mina läppar såfort jag blev ensam. Jag ler för att ingen ska
märka att något är fel. Jag fortsätter som vanligt. Jag bara orkar inte låtsas hela tiden.
Jag önskar någon kunde fråga mig hur jag mår, och verkligen vilja ha ett ärligt svar.
Jag vill att någon ska visa att dom verkligen bryr sig om mig, jag vill känna mig behövd
av någon. Jag vill att någon ska visa att dom vill ha mig i sitt liv, inte säga att det är så,
utan visa det med handlingar. Jag känner mig bara så, ja tom är väl det rätta ordet.
Jag var riktigt arg och ledsen i torsdags, och det är de senaste känslorna jag kände.
Sen dess har jag bara varit tom, haft en bild i huvudet, en bild jag vill bli av med.
 Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller hur jag ska uttrycka mig.
Jag har ägnat mig åt att hjälpa andra, jag vill inte hjälpa mig själv för jag vet inte
hur jag ska göra för att hjälpa mig.

Jag känner mig liten, ensam, hjälplös, tom
och väldigt ensam.

Jag vill bara känna någonting,