Den här stan trycker ned mig, trycker ihop min kropp. Den här stan tar min luft, gör det svårt att andas. Jag vill bara sätta mej på ett tåg eller en buss, utan att veta vart den är på väg. Jag klarar inte att gå omkring här längre. Jag blir kvävd långsamt av människorna och omgivningen, alla gator och ställen som för med sig massa minnen. Klart livet inte är som en amerikansk serie med allt perfekt gjort. Men det finns ett liv som är så mycket bättre än det jag har här i denna lilla staden. Och förr eller senare kommer jag bryta mig loss, pröva mina vingar. Men just nu, är jag inlåst. Inlåst i en bur, en bur som visserligen börjar falla sönder och när som helst kommer jag se ljuset. Men just nu finns det ingen stans att ta vägen, jag är inget annat än instängd.