ibland undrar jag om det inte var igår som
jag fortfarande gick omkring och höll mamma
i handen, om de inte var igår mammas famn
var den tryggaste platsen i hela världen när
jag var rädd och ledsen.

men det var inte igår, det var intee
en vecka sen, det var inte en månad sen,
det var inte ett år sedan.
Det var flera år sedan, flera år sedan jag
fortfarande var mammas duktiga tjej som
alltid hjälpte till, som alltid klängde på mamma.

Som visste att vad jag än gjorde skulle mamma
alltid finnas där och älska mej, så varför försvinner
den känslan av att mamma alltid finns där ?
Varför blir mamma den sista man pratar med
när något är fel ?
Varför är inte mammas famn den tryggaste
platsen i världen längre ?

När man va liten ville man inget hellre än att
bli stor, men vid en punkt när man är stor längtar man tillbaka
till då de inte va töntigt att gråta, då de inte va
töntigt att sitta med mamma och pappa en fredagkväll.

Så när allt går utför varför går det inte att prata med mamma ?
När man tappar sej själv på vägen, när den trygghet man hade
bryts ner och krossas i tusen bitar.

När man måste påminnna hjärtat om att inte sluta slå
påminna lungorna om att fortsätta andas
påminna benen om att fortsätta gå.

Nej jag vill inte vara den som måste påminna
sej själv om hur man gör självklara saker,
saker som annars går av sej själv helt automatiskt.

Jag vill inte vara med längre,
jag vill inte behöva påminnna hjärtat om att inte sluta slå,
påminna lungorna om att fortsätta andas
eller påminna benen om att fortsätta gå.

Jag vill inte att mitt liv ska rasa sammann bara för
att en person som betyder så himla mkt lämnar mej
jag vill inte falla samman, jag vill inte tappa mej själv.

I don’t need a better thing
Just to sound confused
Don’t talk about everyone
I am not amused by you

'Cause I’m gonna lose you
Yes, I’m gonna lose you
If I'm gonna lose you

'Cause I’m gonna lose you
Yes, I’m gonna lose you
If I'm gonna lose you

I'm gonna lose you for good