Jag hatar något enormt att tänka på gamla saker som får mig att må åt helvete.

Usch känner mig konstig idag. En orolig känsla i kroppen typ.

Ibland, vissa stunder så känns det som att inget spelar någon roll.
Som att allt lika gärna kan ta slut. Nu är en sådan stund. Eller, så
har jag egentligen känt ett tag. Inget är kul, ingenting gör mig riktigt
glad. Maten smakar ingenting men jag äter ändå. Jag känner ingenting,
jag är helt bedövad. Jag vill bara känna att jag lever igen.

Men allt har rasat. Jag har fina vänner. Dom bryr sig om mig sjukt mycket.
Men just nu känns det som att det inte betyder ett skit. Jag känner mig så
jävla otacksam. Otacksam över att jag inte ens orkar vara glad. Det är långt
ifrån alla so har så underbara personer runt mig som jag har. Men just nu
känns allt som en dimma runt mig som jag inte kan ta mig ur. Mina krafter
tar slut här. Jag har alltid varit en fighter, alltid tagit mig upp och kämpat
emot. Men jag har förlorat så många strider nu och känner mig bara maktlös.
Maktlös och helt jävla slut.

ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat dig.

Jag vet inte om någon läste mitt lilla ångestinlägg från igår natt lästes av någon.
Men i statistiken ser det ut så. Tänkte väl försöka förklara, om det går.

Mådde faktiskt ganska bra igår, förutom att jag hade ett ganska rejält bråk
med killen på morgonen. Sen framåt dagen/kvällen mådde jag super.
Jag gick runt med ett stort leende på läpparna, dansade till "Dancing with myself"
ensam framför spegel, bakade, tittade på gamla filmer.

Men när jag la mig i sängen och skulle sova hända något, inte i samma sekund som
jag la huvudet på kudden. Men kanske efter 15 min. Jag kände hur hjärtat började
slå snabbare, och jag började skaka långsamt samtidigt som det blev svårare att andas
och tårarna tryckte bakom ögonlocken. Jag kröp hop i fosterställning och försökte andas.
Det gick faktiskt över ganska snabbt, trodde jag i alla fall. Det var liksom som ett efterskalv
efter en jordbävning fast efterskalvet kom först. Om ni fattar?

I alla fall, låg och skakade i kanske 15 min innan nästa "attack" kom. Och denna gången
var det alldeles för jävligt. Jag har inte haft ångest på över ett halvår, så fattar inte varför
det kom nu. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, rullade runt i sängen och det kändes
som att jag ville krypa ur skinnet. Tänkte att det kanske blir bättre om jag rör på mig, men
icke. Kunde inte ens gå ordentligt, va som att jag hade glömt hur man gör. Fick nästan
krypa till toaletten för jag höll på att kissa ner mig. Väl tillbaka i sängen kändes det lite
bättre, det kanske funkade att röra på sig. Men jag kunde ju inte kravla runt på golvet,
det skulla bli för ansträngande eftersom jag knappt kunde andas.

Killen försökte skriva lugnande till mig, men jag antar att han va så orolig så han kunde
inte vara lugn. Däremot, Milena var en stor hjälp för mig. Det har hon alltid varit när
jag fått ångest. I alla fall efter ca 1 timma av att legat i fosterställning, desperat försökt
andas och med tårar som vägrade  sluta rinna så började jag lugna ner mig. Började andas
saktare och tårarna slutade rinna. Men det tog väl ytterligare en timma innan jag andades
tillräckligt normalt för att kunna slappna av och somna.

Jag behövde verkligen får ur mig dethär, jag hoppas ingen dömer mig för att jag
kan må dåligt.

Men jag hatar känslan av att vara så rädd, att inte vara i kontroll.

jävla helvetes ångest, jag orkar inte nu. jag hatar dehär

Det är konstigt egentligen, man tror att man känner någon så väl.
Man tror att man vet allt om den personen, att man verkligen kan lita på den.
Men hur många gånger man försöker, hur mycket man stasar så är den enda
personen man kommer känna till 100% en själv. Jag trodde att jag kände något,
jag trodde att jag kände någon. Men gud vad fel jag hade. Man tror så mycket,
man hoppas så mycket. Jag har svårt att lita på folk, det har jag alltid haft och det
finns det många anldeningar till. Jag vet att detta kommer bli ett väldigt konstigt
inlägg för att jag skriver bara allt jag känner just nu.

Och egentligen, hur kan det ens bli något inlägg alls?
För jag känner inget alls, visst jag skrattar, jag skrattade hela kvällen
igår, men leendet försvann från mina läppar såfort jag blev ensam. Jag ler för att ingen ska
märka att något är fel. Jag fortsätter som vanligt. Jag bara orkar inte låtsas hela tiden.
Jag önskar någon kunde fråga mig hur jag mår, och verkligen vilja ha ett ärligt svar.
Jag vill att någon ska visa att dom verkligen bryr sig om mig, jag vill känna mig behövd
av någon. Jag vill att någon ska visa att dom vill ha mig i sitt liv, inte säga att det är så,
utan visa det med handlingar. Jag känner mig bara så, ja tom är väl det rätta ordet.
Jag var riktigt arg och ledsen i torsdags, och det är de senaste känslorna jag kände.
Sen dess har jag bara varit tom, haft en bild i huvudet, en bild jag vill bli av med.
 Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller hur jag ska uttrycka mig.
Jag har ägnat mig åt att hjälpa andra, jag vill inte hjälpa mig själv för jag vet inte
hur jag ska göra för att hjälpa mig.

Jag känner mig liten, ensam, hjälplös, tom
och väldigt ensam.

Jag vill bara känna någonting,

Den här stan trycker ned mig, trycker ihop min kropp. Den här stan tar min luft, gör det svårt att andas. Jag vill bara sätta mej på ett tåg eller en buss, utan att veta vart den är på väg. Jag klarar inte att gå omkring här längre. Jag blir kvävd långsamt av människorna och omgivningen, alla gator och ställen som för med sig massa minnen. Klart livet inte är som en amerikansk serie med allt perfekt gjort. Men det finns ett liv som är så mycket bättre än det jag har här i denna lilla staden. Och förr eller senare kommer jag bryta mig loss, pröva mina vingar. Men just nu, är jag inlåst. Inlåst i en bur, en bur som visserligen börjar falla sönder och när som helst kommer jag se ljuset. Men just nu finns det ingen stans att ta vägen, jag är inget annat än instängd.

Detta kommer inte bli någon bra dag, tyvärr:(. Vaknade imorse med lätt ångest och kände att jag inte orkade göra något alls. Men drog mig ner och åt lite frukost sen duschade jag av mig i hopp om att det skulle hjälpa, men nej. Känner mej fortfarande smutsig, hjärtat klappar som bara den och har absolut noll ork i kroppen. Men ska försöka att orka plocka i ordning lite på mitt rum i alla fall, kanske komma ut en stund. Jag får se...